Slave @ DVF Milan

  

Döden

Jag kan känna Döden varje dag. Den står utanför min dörr och väntar på att få komma in... 

Oktober förra året, minns inte vilken dag, för någon speciell dag hade det inte varit.
Jag gick in i köket med min bästa vän, vi hade köpt mig oss redbull och kebabrulle, efter en dag av fortkörning i en gammal vit Jeep. God I miss that Jeep! Mina syskon och min Mamma, satt runt köksbordet i det där gula radhuset vi bodde i förr, och det var helt tyst. Idiot som man är, slänger man upp mobil och påsar på köksbordet och frågar glatt, 
"Hej! Vad händer?"

Mamma såg väldigt ledsen ut, och mina syskons ögon var röda... Dom har gråtit, jag vet inte hur länge. Jag kunde känna det, över hela huset. Jag tittar på henne och säger tyst,


"Snälla mamma, säg ingenting..." 


Ni vet det där ögonblicket som alla någon gång upplever... När du vet att efter denna dagen så har ditt liv förändrats för alltid. Det ögonblicket var här, och jag grät och bad alla i rummet att inte säga någonting. Jag ville att min verkligehet skulle existera, iallafall ett par minuter till. 


"Lilla älskling, sätt dig ner, vi måste prata." 


Min vän gick in i mitt rum och lämnade min familj ifred medans jag satte mig ner bredvid min fina Mamma. Hon tog min hand, tittade på mig med sina vackra bruna ögon. 
Sen sa hon att hon fått en sjukdom som heter ALS och att hon snart ska dö.
Jag kunde jag inte sluta skrika. När man är liten får man oftast som man vill om man skriker tillräckligt, ibland även i vuxen livet. Om man gråter, skriker, ber och erbjuder att ge sitt egna liv, så är allt möjligt. Men det var det inte denna gången. 
Min mamma ska dö. Hon finns snart inte mer, hon kommer snart inte svara på mina sms, krama om mig när jag kommer hem, hjälpa mig när jag är sjuk. Och ge mig den kärlek och värme som en mor bara kan. Hon kommer inte uppleva mina barn, välja ut min brudklänning, träffa min framtida make... Hon kommer inte vara där. Hon kommer inte vara min Mamma. 


Sjukdomen är progressiv och det har gått över ett halvår nu. Ingen vet hur lång tid hon har kvar, men man kan se sjukdomen i ögonen på henne. Hon har ont, hon är svag, men sinnet är lika klart som vanligt. Min glada, starka Mamma, i en sjuk människas kropp. Vi pratar mycket om döden, hon och jag. Om att det inte är slutet, att vi kommer ses igen. Hon är rädd, och min själ går sönder varje gång hon gråter.


"Var inte rädd min lilla mamma, vi kommer ses igen, och kommer alltid älska varandra."


Det säger jag till henne varje natt, medans jag gömmer mina tårar. Jag måste vara stark, jag måste vara den som inte är rädd. För hennes skull. 

Man har bara en Mamma.

På natten smyger jag upp för att höra att hon andas, och när jag efter någon minut kan höra hennes andetag genom maskinen som hjälper hennes lungor att arbeta ber jag till Gud att vi ska klara denna natten. På morgonen ligger jag under täcket och ber att hon snart ska gå upp, sticka in huvudet i mitt rum och fråga mig om hon ska fixa lite morgon te. Som hon alltid gör. Och när jag efter någon minut hör henne tassa genom vardagsrummet och snällt viskar frågan om jag vill ha te, då tackar jag Gud för att vi fick denna dagen, och sedan ber jag igen att vi får morgondagen. Jag är alltid lika tacksam för varje natt och dag som går, för jag vet att vi bara har några få dagar kvar tillsammans.

 Jag tror inte på Gud, men ibland måste man låtsas och be något av någon som aldrig kan svara. För att inte få ett nej. Det finns ingen som kan säga "Nej ni får inte en till morgondag tillsammans." Och det är ingen som behöver säga det heller. För jag vet redan svaret.

Dödsångest

Can you fool your own mind? 

Some say you can, some say you cant. 

Some say you can manipulate yourself, curing phobia, eatdisorders etc. 

But let us not forget that You are the one that created the phobia or eatdisorder etc.

 Maybe some of us cant help it, we are born with it. 

However, Its all in our minds.

Then maybe with some practise, sorry, very much practise, you'll be able to manipulate your mind for your own purpose and advantage. Well, at least Im gonna give it a try... So I wrote down a daily rapport about my feelings and state of mind and aslo came up with a to-do list for the next day. Im attending to do this rapport and to-do list every day for 30 days.


For example, today Im gonna 
Take a power walk trough the snow in a forest where Ive never been before.

Draw a painting that i can only paint for 5 minutes every day, seriously.

Read a new book. And finish it today. 


The theory is that If you push yourself to things your not used to, discover new sides of yourself and accept that some sides of your psychic mind always will be with you, maybe they where there in the beginning, and the only thing you can do about it is to say,

"Alright youre welcome, but please, sit in the back where you will not be noticed. " 



You cant see it, you cant hear it, and you can not touch it. But you know its there. And its okey.

the moments that keep us moving