Man har bara en Mamma.

På natten smyger jag upp för att höra att hon andas, och när jag efter någon minut kan höra hennes andetag genom maskinen som hjälper hennes lungor att arbeta ber jag till Gud att vi ska klara denna natten. På morgonen ligger jag under täcket och ber att hon snart ska gå upp, sticka in huvudet i mitt rum och fråga mig om hon ska fixa lite morgon te. Som hon alltid gör. Och när jag efter någon minut hör henne tassa genom vardagsrummet och snällt viskar frågan om jag vill ha te, då tackar jag Gud för att vi fick denna dagen, och sedan ber jag igen att vi får morgondagen. Jag är alltid lika tacksam för varje natt och dag som går, för jag vet att vi bara har några få dagar kvar tillsammans.

 Jag tror inte på Gud, men ibland måste man låtsas och be något av någon som aldrig kan svara. För att inte få ett nej. Det finns ingen som kan säga "Nej ni får inte en till morgondag tillsammans." Och det är ingen som behöver säga det heller. För jag vet redan svaret.