Jag kan känna Döden varje dag. Den står utanför min dörr och väntar på att få komma in...
Oktober förra året, minns inte vilken dag, för någon speciell dag hade det inte varit.
Jag gick in i köket med min bästa vän, vi hade köpt mig oss redbull och kebabrulle, efter en dag av fortkörning i en gammal vit Jeep. God I miss that Jeep! Mina syskon och min Mamma, satt runt köksbordet i det där gula radhuset vi bodde i förr, och det var helt tyst. Idiot som man är, slänger man upp mobil och påsar på köksbordet och frågar glatt,
"Hej! Vad händer?"
Mamma såg väldigt ledsen ut, och mina syskons ögon var röda... Dom har gråtit, jag vet inte hur länge. Jag kunde känna det, över hela huset. Jag tittar på henne och säger tyst,
"Snälla mamma, säg ingenting..."
Ni vet det där ögonblicket som alla någon gång upplever... När du vet att efter denna dagen så har ditt liv förändrats för alltid. Det ögonblicket var här, och jag grät och bad alla i rummet att inte säga någonting. Jag ville att min verkligehet skulle existera, iallafall ett par minuter till.
"Lilla älskling, sätt dig ner, vi måste prata."
Min vän gick in i mitt rum och lämnade min familj ifred medans jag satte mig ner bredvid min fina Mamma. Hon tog min hand, tittade på mig med sina vackra bruna ögon.
Sen sa hon att hon fått en sjukdom som heter ALS och att hon snart ska dö.
Jag kunde jag inte sluta skrika. När man är liten får man oftast som man vill om man skriker tillräckligt, ibland även i vuxen livet. Om man gråter, skriker, ber och erbjuder att ge sitt egna liv, så är allt möjligt. Men det var det inte denna gången.
Min mamma ska dö. Hon finns snart inte mer, hon kommer snart inte svara på mina sms, krama om mig när jag kommer hem, hjälpa mig när jag är sjuk. Och ge mig den kärlek och värme som en mor bara kan. Hon kommer inte uppleva mina barn, välja ut min brudklänning, träffa min framtida make... Hon kommer inte vara där. Hon kommer inte vara min Mamma.
Sjukdomen är progressiv och det har gått över ett halvår nu. Ingen vet hur lång tid hon har kvar, men man kan se sjukdomen i ögonen på henne. Hon har ont, hon är svag, men sinnet är lika klart som vanligt. Min glada, starka Mamma, i en sjuk människas kropp. Vi pratar mycket om döden, hon och jag. Om att det inte är slutet, att vi kommer ses igen. Hon är rädd, och min själ går sönder varje gång hon gråter.
"Var inte rädd min lilla mamma, vi kommer ses igen, och kommer alltid älska varandra."
Det säger jag till henne varje natt, medans jag gömmer mina tårar. Jag måste vara stark, jag måste vara den som inte är rädd. För hennes skull.
Oktober förra året, minns inte vilken dag, för någon speciell dag hade det inte varit.
Jag gick in i köket med min bästa vän, vi hade köpt mig oss redbull och kebabrulle, efter en dag av fortkörning i en gammal vit Jeep. God I miss that Jeep! Mina syskon och min Mamma, satt runt köksbordet i det där gula radhuset vi bodde i förr, och det var helt tyst. Idiot som man är, slänger man upp mobil och påsar på köksbordet och frågar glatt,
"Hej! Vad händer?"
Mamma såg väldigt ledsen ut, och mina syskons ögon var röda... Dom har gråtit, jag vet inte hur länge. Jag kunde känna det, över hela huset. Jag tittar på henne och säger tyst,
"Snälla mamma, säg ingenting..."
Ni vet det där ögonblicket som alla någon gång upplever... När du vet att efter denna dagen så har ditt liv förändrats för alltid. Det ögonblicket var här, och jag grät och bad alla i rummet att inte säga någonting. Jag ville att min verkligehet skulle existera, iallafall ett par minuter till.
"Lilla älskling, sätt dig ner, vi måste prata."
Min vän gick in i mitt rum och lämnade min familj ifred medans jag satte mig ner bredvid min fina Mamma. Hon tog min hand, tittade på mig med sina vackra bruna ögon.
Sen sa hon att hon fått en sjukdom som heter ALS och att hon snart ska dö.
Jag kunde jag inte sluta skrika. När man är liten får man oftast som man vill om man skriker tillräckligt, ibland även i vuxen livet. Om man gråter, skriker, ber och erbjuder att ge sitt egna liv, så är allt möjligt. Men det var det inte denna gången.
Min mamma ska dö. Hon finns snart inte mer, hon kommer snart inte svara på mina sms, krama om mig när jag kommer hem, hjälpa mig när jag är sjuk. Och ge mig den kärlek och värme som en mor bara kan. Hon kommer inte uppleva mina barn, välja ut min brudklänning, träffa min framtida make... Hon kommer inte vara där. Hon kommer inte vara min Mamma.
Sjukdomen är progressiv och det har gått över ett halvår nu. Ingen vet hur lång tid hon har kvar, men man kan se sjukdomen i ögonen på henne. Hon har ont, hon är svag, men sinnet är lika klart som vanligt. Min glada, starka Mamma, i en sjuk människas kropp. Vi pratar mycket om döden, hon och jag. Om att det inte är slutet, att vi kommer ses igen. Hon är rädd, och min själ går sönder varje gång hon gråter.
"Var inte rädd min lilla mamma, vi kommer ses igen, och kommer alltid älska varandra."
Det säger jag till henne varje natt, medans jag gömmer mina tårar. Jag måste vara stark, jag måste vara den som inte är rädd. För hennes skull.
